Det har blivit en modern politisk mytologi, att Sverige inte kunde fortsätta sin traditionella neutralitetspolitiska linje efter EU-inträdet och särskilt efter Lissabonavtalet 2009, med den så kallade solidaritetsklausulen.
Detta är historierevisionism av sämsta slag. Inför omröstningen om EU-anslutning hösten 1994 förklarade alla i ansvarig politisk befattning, att Sveriges neutrala ställning skulle förbli oantastad vid ett medlemskap – de alliansfria staterna fick också ett uttryckligt undantag vid sitt inträde, som gjorde det möjligt för dem att hålla fast vid sina tidigare positioner. Men samma politiker avvecklade sedan neutralitetspolitiken och började systematiskt att undergräva vår alliansfria säkerhetspolitik.
Och detta hade intet med EU att skaffa. Hänvisningen till EU-medlemskapet var en undanflykt. I Lissabon gjorde Sverige, liksom Nato-länderna, uttryckliga förbehåll i EU-texten för respektive länders särskilda säkerhetspolitik. Österrike hade anslutit sig till Unionen samtidigt med Sverige och med större ja-marginal i referendum än hos oss (och våra finska grannar). Den österrikiska allmänheten och den politiska klassen i landet håller emellertid alltfort fast vid den traktatfästa neutraliteten. Republiken Irland gick år 1973 med i EEC, EU:s föregångare, och har allt sedan dess upprätthållit sin utrikes- och säkerhetspolitiska neutralitet. Någon folklig Nato-vurm finns inte i dessa bägge länder och heller inget ”tvång” att uppge deras alliansfrihet.
Det svenska (och finska) knäfallet för den västliga militäralliansen är således självförvållat. Det förelåg inget som helst tvångsläge, när de i stor utsträckning i utrikespolitiken oprövade politiska eliterna satte sig i rörelse västerut. Både Sverige och Finland tillhörde ju sedan länge västerlandet: religiöst och kulturellt, med sina politiska traditioner, även språkligt. Men säkerhetspolitiskt hade dessa stater under de gångna två hundra åren gjort olika val, i nästan varje kritisk situation. Varför de nu skulle behöva rösta på samma sätt, när något yttre hot mot dem inte förelåg? De hade kunnat avstå, gemensamt eller var och en för sig. Det hade varit respektingivande. Det vill säga: de hade kunnat göra som EU-länderna Österrike och Irland.
Denna uppoffring – icke samma som ett uppgivande – av nationellt självbestämmande, som en anslutning till ett stormaktsblock alltid innebär, var önskad av många ledande grupper i det svenska samhället. Få stod emot. Några, som stod emot, vek sig efterhand. Debatten snöptes. Irländare och österrikare har kvar sina optioner. Schweiz viker sig inte. (Både Schweiz och Österrike, liksom på sitt sätt Irland, är omringade av Nato-stater.) Oavsett hur det ukrainska kriget avlöper, kan Ukraina inte bli ett Nato-land, eftersom detta skulle utgöra en permanent risk för en väpnad stormaktskonflikt. Ett svenskt Nato-inträde kommer att öka spänningarna i vår del av världen, som statsminister Magdalena Andersson konstaterade, innan hon vek sig. ”Jävla Finland”, sade utrikesminister Ann Linde, innan hon vek sig. Det är förmodligen det bästa, hon någonsin har sagt.
Svenska regeringspolitiker tycks ha tagit för vana att vika sig. Nu förväntas de vika sig för Turkiet. Faran är, att detta blir ett precedensfall, som dessutom får legitimera tidigare vikanden – eller rättare sagt: svek. Det torde nu krävas en mycket stark folklig mobilisering för att motverka, att svenska politiker vid makten leder in vårt land på ytterligare villovägar. Denna sajt kommer förvisso att bidra till att det senare inte blir fallet.