Debatten i riksdagen om DCA-avtalet fördes sedan sammansatta utrikes- och försvarsutskottet genom sitt betänkande (2023/24:UFöU1) ställt sig bakom avtalet. Generellt kan sägas att diskussionen i riksdagen under 6 timmar inte var av det upplyftande slaget. Här finns protokollet från debatten.
Avtalet antogs med sex av de åtta riksdagspartiernas röster. V och MP röstade emot. Begäran om bordläggning från V avslogs med samma röstningsresultat.
Vi kommer här att kommentera debatten kring några frågor som vi bedömer som viktiga i DCA-avtalet:
1.DCA-avtalet: ramar och syfte
I artikel 1 i avtalet slås det fast att det har tagits fram ”med samtycke” av Sverige och att ”all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
I riksdagens debatt berördes inte den närmare innebörden av denna skrivning och inte heller gick man in på det yttersta syftet med avtalet.
Endast i ett inlägg (Jacob Risberg (MP)) påpekades att svenska intressen lyser med sin frånvaro och att avtalet är till för USA.
- Inget åtagande från USA att försvara Sverige
Avtalet innehåller inga förpliktelser från USA:s sida att försvara Sverige.
I inläggen från regeringen och Socialdemokraterna beskrevs dock avtalet så att det framstod som ett försvarsavtal.
Morgan Johansson (S):” Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget”. Och vidare: ” Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.”
Aron Emilsson (SD), ordförande vid sammansatta utskottets behandling av propositionen i riksdagen, menade att DCA-avtalet endast handlar om försvarssamarbete, och Jörgen Berglund (M) hävdade att det var ett avtal som avskräcker från krig då den som ger sig på Sverige vet att den också får USA som motståndare.
Hur det blir med det är emellertid en helt öppen fråga. Avtalet binder inte USA till att bidra till svenskt försvar.
- Vem beslutar om hur avtalet implementeras?
Regeringen och Socialdemokraterna hänvisar till artikel 1 i avtalet. De menar att det bygger på ”samtycke” och att Sverige har inflytande över hur implementeringen görs. Samtycke nämns emellertid endast i artikel 1 och anger bara det självklara att Sverige är med på avtalet.
Av avtalet framgår att parterna vid implementeringen ska samråda. Att samråda är en sak, och att vid oenighet komma överens en annan. När krävs svenskt samtycke utöver det samtycke som redan följer av de långtgående rättigheter som USA direkt beviljats enligt avtalet? Det är det som är frågan.
Håkan Svenneling (V) ställde frågan till försvarsminister Pål Jonsson (M) om vilket inflytande Sverige kan få om USA vill ställa ett missilbatteri i Visby eller ett kärnvapenbestyckat bombflygplan i Luleå. Kommer försvarsministern att ha vetorätt då?
Svaret från försvarsministern var: ”vi är nu allierade med USA. Det bygger på att vi har ett stort mått av tillit till varandra. Det svenska avtalet bygger också på samtycke; alla aktiviteter ska enligt avtalet planeras gemensamt mellan den amerikanska försvarsmakten och den svenska Försvarsmakten.”
Här kommer försvarsministern med ett vilseledande påstående, nämligen att alla aktiviteter bygger på samtycke. Så är avtalet inte upplagt. Redan genom att underteckna avtalet lämnar Sverige sitt samtycke till obehindrad tillgång till de 17 baserna och samtycke till fri tillgång till det svenska territoriet. Det är vad Sverige traktatmässigt redan från början ger ifrån sig. Det finns en bestämmelse i avtalet (artikel 29) som handlar om hur avtalet ska genomföras och hur tvister ska hanteras. Den bestämmelsen bygger på samråd och inte på att svenskt samtycke krävs. Det ger Sverige en svag position att påverka en aktivitet som inte ligger i vårt intresse. Att Sveriges försvarsminister Pål Jonson i stället för klara skrivningar i ett tioårigt fördrag pläderar för att vi ska ha tillit till USA bottnar i en naivitet av det troskyldiga slaget.
Likaså bidrog utrikesminister Tobias Billström (M) till oklarheterna då han lika ytligt hävdade att: ”allt som sker inom avtalet sker med svenskt samtycke och med respekt för Sveriges suveränitet.”
I samma riktning gick repliken från Peter Hultqvist (S): ” Svenskt samtycke är inte en dålig eller felaktig formulering. Det är en formulering som innebär att vi i slutändan har sista ordet om vilken materiel som förs in, vilken lagring som sker och vilka aktiviteter som genomförs.”
Varken Norges eller Finlands regering har varit nöjda med att endast ha en generell skrivning om samråd.
Norge har skrivit in att norska myndigheter måste ge särskilt tillstånd för att amerikanska flygstyrkor ska få komma in i landet.
Finska utrikesutskottet skriver i sitt betänkande: ”respekten för suveräniteten stärks av att det på Finlands begäran i de viktigaste artiklarna i avtalet skrevs in en skyldighet att höra bägge parternas åsikter och beakta dem. I enlighet med detta skulle parterna konsultera varandra på olika nivåer, från de väpnade styrkorna ända upp till statens högsta ledning.”
- Kärnvapen
Frågan om kärnvapen har föranlett en debatt i media.
I Sveriges DCA-avtal nämns inte kärnvapen, och regeringen avfärdar kravet på att en skrivning förs in liknande den i Norges avtal där man hänvisar till sin policy att kärnvapen inte får föras in på norskt territorium i fredstid.
I Finland finns sedan tidigare en lag som förbjuder kärnvapen på finskt territorium.
Regeringen hänvisar till att Sverige sedan lång tid tillbaka sagt att kärnvapen inte ska förekomma på svenskt territorium och att man litar på att USA inte har planer att införa kärnvapen i Sverige.
Jörgen Berglund (M) argumenterade för regeringens linje: ”Vi är överens om att vi inte vill ha några kärnvapen i Sverige i fredstid. Detta är en ståndpunkt som Sverige har haft länge och som är väl känd och respekterad. Än en gång: Allting som sker i enlighet med detta avtal ska ske med svenskt samtycke. Det blir alltså inga kärnvapen i Sverige om vi inte vill det – svårare än så är det inte.”
V och MP har hårt kritiserat regeringen för att den inte gått samma väg som våra nordiska grannar och skrivit in i avtalet ett förbud mot kärnvapen.
Håkan Svenneling (V) förde fram att Vänsterpartiet har grundläggande kritik på två punkter mot avtalet. Det gäller bristen på skrivningar om kärnvapen och att amerikansk lagstiftning ska gälla för amerikanska soldater, anhöriga och underleverantörer. Svenneling:
”Vad säger då det svenska DCA-avtalet om kärnvapen? Ja, fru talman, svaret är skrämmande nog ingenting. Det är till skillnad från det norska avtalet, det danska avtalet och det finska avtalet, som hänvisar tillbaka till finsk gällande lagstiftning som förbjuder kärnvapen på finskt territorium. Det gör att Sverige är det enda land i Norden som saknar avtalsklausuler som ger skydd mot kärnvapen.”
Emma Berginger (MP) förklarade att Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen aldrig ska få finnas på svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid: ”Vi vill se en lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium. Tyvärr har regeringen valt att skriva under ett avtal som inte stänger dörren för kärnvapen, och därför kommer Miljöpartiet att rösta nej till detta avtal”.
Sammanfattning
I riksdagsdebatten fortsatte regeringen och partierna som stöder avtalet att framställa det som ett försvarsavtal där Sverige vid genomförandet ges ett stort mått av inflytande. Inget nämndes om de risker som finns om USA väljer att använda svenskt territorium för militära insatser som inte ligger i Sveriges intresse.
Istället för klara skrivningar i avtalet skall Sverige förlita sig på att våra intressen respekteras. Det är farlig väg för en småstat som släpper in en stormakt på sitt territorium.