Den svenska statsledningen och stora delar av det säkerhets- och militärpolitiska etablissemanget i övrigt saknar nationell säkerhetsstrategi. De driver med i strömmar som febrilt söker efter nya fåror och drar åt olika håll sedan de europeiska föreställningarna om säkerhet krockat med den nya amerikanska administrationens omläggning av strategin. Det är en förändring som har varit i gång under en längre tid med allt tydligare amerikanskt fokus på den indo-pacifiska regionen. Men den kom att tydliggöras i och med Trumps presidentskap. Under dennes ledarskap har även nya aggressiva moment tillfogats med handelskrig, anspråk på andra staters territorium och svårgenomskådliga uppgörelser med Ryssland.
De senaste decennierna har de svenska regeringarna hoppat från den ena tuvan till den andra. Först var det internationella krigsinsatser som gällde (Afghanistan, Libyen och Mali). Det handlade om att betyga stormakter i väst sin lojalitet (Danmark inser nu i och med USA:s krav på att ”få” Grönland att den politiken var förgäves). Sedan kom en period då det talades om nationellt försvar men utan att mycket blev uträttat i praktiken. Den allmänna värnplikten, som hade tömts på innehåll och sedan lades på hyllan av den borgerliga regeringen 2010, återställdes inte utan fokus var på en uppsjö av avsiktsförklaringar om icke bindande försvarssamarbete med ett stort antal länder. Denna långa, bedrövliga resa mynnade sedan ut i den belägenhet där vi befinner oss nu: medlemskap i ett Nato som skälver i sina grundvalar; ett DCA- avtal med USA som man inte vet vart det kommer att ta vägen men öppnar Sveriges territorium för offensiva amerikanska ambitioner; och en mycket blygsam försvarsmakt som primärt ska operera utomlands.
Den svenska regeringen har, trots den amerikanska framfarten, försökt att manövrera sig fram. Först gällde det enligt statsminister Ulf Kristersson att gå ”all-in” i dessa två av USA dominerade strukturer. I regeringens utrikesdeklaration bekräftades USA som ”en partner av särskild vikt för Sverige”. I olika utsagor förklarades den transatlantiska länken var av avgörande betydelse för Sveriges och Europas säkerhet. När sedan det ena amerikanska aggressiva utspelet efter det andra offentliggjordes blev linjen att ha ”is i magen”. Finansminister Elisabeth Svantesson sade som det var i en intervju, där hon förklarade att hon i dag inte är säker på om USA skulle hedra Nato-fördragets artikel fem och komma till andra länders undsättning. Men hon tvingades snabbt att backa från sitt uttalande.
Ändå upprepas alltjämt bedyranden om att USA lovat inte lämna Nato och att artikel 5 är ”järnklädd”. Men detta är prov utan värde.
USA lär inte i första taget lämna en allians som man har ett bestämmande inflytande över. Den kontrollen vill man som hittills bevara och säkra. Men kostnaderna ska i större utsträckning övervältras på Europa. I det torde ingå att den amerikanska närvaron i Europa generellt sett kommer att reduceras och omprioriteras. USA kan genom medlemskapet förhindra europeiska initiativ och strävanden efter självständighet i strid med amerikanska intressen och pressa på för beslut man vill få igenom. Det handlar om att bevara Natos strukturer, kommunikationssystem, kommandovägar och operationella upplägg, vilka sammanflätar den amerikanska organisationen med Natos, skapar beroenden och gör det svårt att frigöra sig. Det handlar vidare om att involvera Natos medlemsstater i den indo-pacifiska regionen som har hög prioritet (liksom förmodligen Arktis). Natos medlemsstater utgör dessutom en utomordentligt viktig kundkrets för den amerikanska militära vapenindustrin. Fortsatt amerikansk dominans i Nato är en central faktor för att säkra att flödet av miljardbelopp för krigsmateriel går åt rätt håll. Vad beträffar artikel 5 i Natos stadga så torde det numera vara notoriskt känt att det inte alls rör sig om någon garanti, vilket till och med Pål Jonson slagit fast i en rapport. Därtill kommer att man från amerikansk sida alltid kan säga att Ni har ju inte bjudit till själva och satsat 5 % av BNP eller vad som nu kommer att gälla enligt den amerikanska administrationens krav.
För den svenska regeringen har stödet till Ukraina högsta prioritet (en existentiell fråga, har man förklarat). Men den amerikanska administrationen har stoppat vapenleveranserna till Ukraina och slutat att dela underrättelseinformation med landet. President Zelenskyj är utsatt för extremt hårt tryck från amerikansk sida med karaktär av utpressning. Bakom ryggen på Ukraina har USA gjort upp med Ryssland om hur kriget i Ukraina skulle hanteras i FN:s säkerhetsråd. Hur långt förhandlingarna mellan USA och Ryssland de facto gått kan man spekulera om, men förmodligen rör det sig om långtgående underhandsuppgörelser, där Ukraina inte haft mycket att säga till om men tilldelats rollen att tillskjuta mineraltillgångar.
Vilka slutsatser drar den svenska regeringen i det läget av relationen till USA? Det mest akuta är hanteringen av det bilaterala DCA-avtalet med USA, som gäller under minst 10 år. Regeringen kan inte längre ha den ”tillit” USA och den tro på respekt från amerikansk sida för svensk suveränitet sida som man från början baserade avtalet på. Det enda rimliga är att hålla avtalet på lägsta möjliga nivå, att så långt möjligt skjuta upp och begränsa aktiviteterna och att motverka allt offensivt agerande från svenskt territorium. Regeringen har emellertid inte berört avtalsrelationen. Det är illavarslande. Om det gäller att ha is i magen, så är det hög tid att formulera en svensk strategi.
Senaste nytt på den här fronten är att Europa måste ta ett större eget ansvar för säkerheten i regionen och krigföringen i Ukraina. Ett alternativt och oklart fredsprojekt med motsägelsefulla utspel om villkor för vapenstillestånd i Ukraina har aktualiserats av Frankrike och Storbritannien. Europeiska styrkor förväntas bidra till att övervaka en fredsuppgörelse. Om dessa initiativ kommer att ha någon nämnvärd betydelse återstår att se. Utvecklingen går mycket snabbt och man vet inte vad som är dolt respektive delvis öppet. Zelenskyj tycks på nytt vara på väg till USA för att underteckna mineralavtalet. För svensk del är försiktighet nödvändig när stormakter är på väg att göra upp om Ukraina. Sverige bör inte bidra med militära styrkor. Det lilla vi har behöver vi hemmavid. Under inga omständigheter bör en insats göras utan FN-mandat.
För en småstat som Sverige är ett eget starkt nationellt försvar nödvändigt för att vi ska kunna bevara vår suveränitet och manövrera oss fram mellan stormakternas olika utspel. General Timo Kivinen, kommendör för Finlands försvarsmakt, uttryckte det väl sitt tal nyligen till de finska rekryterna: ”Vi bygger vår säkerhet på våra egna styrkor och förblir relevanta som allierade och partners”. Det är den vägen Sverige måste gå för att bli relevant i diskussioner om säkerhetspolitik och tänkbara militära samarbeten. Det är en fullt möjlig väg framåt så att även vi kan bygga vår säkerhet på egna styrkor.