Den svenska regeringen har beslutat att i svenskspråkiga sammanhang kalla republiken Vitryssland för Belarus i fortsättningen. Det är ett dåligt beslut (som Svenska Akademien tio år tidigare förebådat På de flesta länder har vi officiella svenska namn. Man undrar vad poängen skulle vara att kalla Grekland för Hellas, Irland för Eire, Frankrike för France – Polen, Ungern, Albanien vågar vi faktiskt inte tänka på.
Det är, som historikern Kristian Gerner anmärkt, svårt att inte se detta regeringsbeslut som en antirysk handling. (Varför fortsätter vi annars att kalla Rossija för Ryssland?)
Det hävdvunna har sina poänger. Då behöver det inte blir några större problem med uttalet till exempel. Det var rätt förnuftigt på sin tid att kalla Tyska Förbundsrepubliken för Västtyskland och Tyska Demokratiska Republiken för Östtyskland, även om detta aldrig kom att stå i några svenska regeringsdokument. Inget skulle bli tydligare av att Storbritannien i normalt tal ersätts med UK eller Förenade kungariket (var hamnar då småöarna?). Kräver förresten svenska staten att Sverige ska heta Sverige på alla jordens språk?
I dessa saker bör pragmatism anbefallas. Den ”principfasthet”, som svensk regeringspolitik har hemfallit åt under senare decennier, tycks bottna i ett ogenomtänkt svärmeri för universella värden parat med en naiv syn på nationellt självbestämmande. Gerner har plockat fram flera signifikativa formuleringar ur sentida nationalromantisk diskurs. Vad sägs om att ”den tyska horan Katarina [den stora] tillsammans med den tyske kejsaren [sic!] Fredrik [åsyftad är kung Fredrik II av Preussen]” gjorde slut på den vitryska staten, ”Storfurstendömet Litauen, Samogitien och Rus”, varvid den förekommande beteckningen ”litviner” syftar på vitryssarna!
Saken har även inhemsk innebörd. För tänk efter: Vem skulle tjäna på att det svenska landskapet Lappland döptes om till Sameland? Och vad skulle hända, om samer i vårt land betedde sig som kurder? Sådan ”principfasthet” blir gärna ett vapen i händerna på opinionshävdande, splittrande minoriteter och kan undergräva existerande statssystem.
På denna sajt kommer vi att även framgent använda landsbeteckningen Vitryssland. Ordrätt är det ingen stor skillnad mot Belarus; både Moskva och Minsk söker för övrigt sina historiska rötter i det rusiska Kievriket. Statsrättsligt är skillnaden av noll och ingen betydelse. Men vi slipper horrören om den belarusiske presidenten Lukasjenka/-o, i ett land där förvisso både ryska och vitryska är officiella språk. Och vi undgår symbolpolitikens blindskär.