Utrikesminister Margot Wallström retar upp sig på ryska pekpinnar. Det gör hon rätt i. ”Vi bestämmer själva vår politik…”, har blivit en slagdänga från Rosenbad och Gustav Adolfs torg. Men är fru Wallström konsekvent?
I en intervju i Dagens Nyheter (9/5) varnar hon Storbritannien för ett nej i den förestående folkomröstningen om EU- medlemskap. ”Storbritannien ska inte tro att det bara är att hoppa på det avtal som redan finns för EES-länderna”, säger hon. ”Det krävs en ny förhandling och det kan bli en enormt lång procedur.” Själva utträdesprocessen kan ta upp till nio år, sägs det.
Wallström har nyligen också haft synpunkter på utgången av det amerikanska presidentvalet i höst och dess potentiella konsekvenser för Sverige. ”Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”, förklarade hon. Den rätt häpnadsväckande slutsatsen är att han skulle få det om han segrade och om Sverige då hade varit ett Nato-land. Talet synes i vart fall utesluta att EU, enligt den före detta EU-kommissionären Wallström, skulle ha en gemensam säkerhets- och utrikespolitik, skild från USA:s, som väl, om man följer hennes logik, får anses utöva ”ett dominerande inflytande” över flertalet EU-länders säkerhets- och utrikespolitik (eftersom dessa är Nato-medlemmar).
Denna Wallströmska lösmynthet är inte bra. Företrädare för Sveriges regering ska inte lägga sig i andra länders val av politik eller av ledare. Margot Wallströms fadäser undergräver uppriktigt sagt vårt lands internationella trovärdighet. Hon gör det svårare att vinna accept för den självständiga roll som Sverige sedan länge har spelat i världspolitiken.