Folkuppbåd, soldatutskrivning, militärt indelningsverk – det är, i kronologisk ordning, de dominerande metoderna för den svenska krigsmaktens ”personalförsörjning”, fram till den allmänna värnpliktens generella genomförande vid sekelskiftet 1900. Då blev det gamla beväringsinstitutet – det vill säga det obligatoriska uttaget av manskap för vapenövningar, med kraftigt utvidgad tjänstgöring – stommen i den svenska armén. Indelta soldater fick övergå till annan verksamhet.
Värnpliktsarmén blev också den demokratiska statens försvarsmakt. Under ett hundra år byggdes den upp som en sköld mot intränglingar. I slutet av perioden uppluckrades elementet av plikt, genom att en växande andel av en manlig åldersklass frikallades från grundläggande soldatutbildning. Denna process sammanföll med en omorientering av det nationella försvarets strategiska inriktning – från det defensiva värnet av eget territorium till offensiva insatser i främmande land.
Värnpliktiga soldater har aldrig kunnat tvingas – enbart lockas – till tjänstgöring utomlands. Insatshären av expeditionskårer kräver yrkessoldater; en modern ekonomi skulle inte tåla den förlust av arbetskraft – eller om man så vill: uttaxering av medborgarna – som godtycklig tvångsrekrytering i ett krisläge skulle innebära. Därav övergången till värvad trupp som en splittrad riksdag genomtrumfade 2009–10. Nu kom emellertid försvarsmaktens personalförsörjning och manskapets personliga försörjning på ett olyckligt vis att sammantvinnas. Ska landet försvaras bara om det ”lönar sig”?
Värvade förband hade även före värnpliktsarméns tidevarv funnits att tillgå. De ansågs allmänt dra till sig socialt svaga och opålitliga individer. När vår tids yrkesarmé ska byggas upp, visar sig intresset för ett yrkesliv som soldat vara minst sagt svagt på det hela taget: rekryteringen är otillräcklig, avgångarna redan stora. Viktigare är kanske att den allmänna och tekniska kompetens som värnpliktsarmén förfogade över har gått om intet. På sikt kommer detta också att gå ut över officerskaderns kvalitet.
Den demokratiska risk vi som nation löper är att värvad trupp kommer att vara lättare att sätta in i interna kriser än en som bygger på folklig mobilisering. Försvarsministerns försäkran (Aftonbladet 6/8) om att yrkesarmén endast ska ”kompletteras” med personer som visar sig ”intresserade” att genomgå militär grundutbildning efter ett mönstringsförfarande känns både illa genomtänkt och faktiskt en smula desperat.